Artikel

För ett antal år sedan utsatte jag mig medvetet för vätskebrist! Jag ville veta hur man under en ansträngande skogsvandring reagerar rent praktiskt? Teoretiskt visste jag, men hur känns det i verkligheten? Nu vet jag det, och jag vill inte göra om det!

Det är i slutet av april och vi befinner och i norra Värmlandsskogen. Ett snöoväder hade dragit fram dagarna före turen. Vi har under dagen pulsat i drygt ½ meter djup blötsnön när vi sent på kvällen slår läger, eller lättare sagt; ett "nödläger"! För min del en ansträngande dagstur med minimalt intag av vätska/dryck. Och nu står jag inför uppgiften att skotta bort hela 57 cm tung blötsnö enbart med hjälp av fötterna! För någon snöspade fick inte plats i den ½ kg tunga överlevnadslådan! Efter en ½ timmes mödosamt arbete är den tänkta liggplatsen snöfri under en yvig gran. Hugger till några slanor, och med hjälp en räddningsfil bygger jag ett enkelt vindsydd, en s.k. nödbivack. Arbetet utförs i ultrarapid medan stresshuvudvärken och illamåendet är olidligt! Någon vätska är inte tänkbart innan jag fixat brasan och smält snö. Ett "hästejobb" i detta tillstånd, men nödvändigt om jag vill överleva i vildmarken!

Från kullen som jag befinner mig på blickar jag ut över ett snöklätt landskap. Den närmaste omgivningen erbjuder inget brännbart virke, det kan jag konstatera! Jag spanar bort mot tallskogen en bit längre bort. Troligen måste jag först pulsa över en besvärlig myr? Det kommer att bli jobbigt att ta sig över och sedan släpa och bära med sig en lämplig torrfura, som jag måste finna! Jag behöver eld till i kväll, till frukosten, samt om jag börjar frysa under natten är det bra att ha tillgång till ved! Så det gäller att hugga i, bokstavligt!

Med tunga steg pulsar jag iväg för att finna en efterlängtad fura. Efter livligt letande så finner jag furan, och hugger i medan krafterna mer eller mindre är på upphällning. Vätskeförlusten börjar kännas betungande. Jag släpar den tunga furan till min lägerplats. Pausar många gånger och torkar av mig svetten som rinner som bifloder nedför pannan. Väl tillbaka hugger jag upp furan i lämpliga längder, likt en Bävern som gnager av trädet. Tidsödande och mödosamt arbete, och framförallt ineffektivt. Men, vad gör man då man saknar sågen? Jag klyver och spantar upp en hög med tändved. Med darrande händer tänder jag töreveden som snabbt och effektivt sätter eld på min efterlängtade lägerbrasa! En underbar känsla sprids i kroppen på mig. För nu har jag kommit så här långt, och nu står en "trefoting" på tur.

Yxar till tre lämpliga spiror, som surras fast med en hängande kastrull fylld med snö i under den värmande elden. När väl snön smält till vatten tillsätter jag buljongtärningar, och dricker sedan små mängder åt gången. Efter ett tag känner jag hur krafterna och välmåendet sakta med säkert återkommer! Att "törsta ihjäl" måste vara en mycket smärtsam död tänker jag medan "treregeln" gör sig påmind; du klarar dig tre veckor utan mat, tre dagar utan vatten, tre minuter utan syre!

Jag vill inte utsätta mig för vätskebrist någon fler gång, varken frivilligt eller ofrivilligt, filosoferar jag liggandes i den varma sovsäcken medan jag sömnigt betraktar eldflugorna som virvlar runt den sprakande och värmande lägerelden medan kvällen övergår i mörker och tystnad.

Dagen efter är vätskebalansen återställd. Vätskebristen var en mycket nyttig erfarenhet. En sak är säkert: Att praktisk få uppleva vätskeförlust under ansträngande vildmarkssituation var en lärorik upplevelse!

Som sagt, vi består till 60-70% av vatten och förlorar man vätska motsvarande 1% av sin kroppsvikt, så får man huvudvärk, ökad puls, sämre aptit och man blir slö. Tappar man vätska motsvarande 3% av sin kroppsvikt sjunker prestationsförmågan 50%. Och i en krissituation behöver man mer än 100%! Och en krissituation inträffar alltid då man är som törstigast, hungrigast och tröttast! En bra regel för att undvika vätskeförlust är att dricka sig otörstig, och sedan fortsätta att dricka ytterligare den dubbla mängden!